Idag ringde barnens pappa till J och undrarde om han skulle komma ner till banan för det var ett tag sedan J var med och det skulle han.

När J väl pratade med sin pappa så fråga J när de kan träffas på tu man hand men gissa vad svaret blev?? Pappa visste inte, hur jävla svårt är det att planera in tid med sina barn?? Jubelidiot. Ledsamt att se J så besviken men tyvärr ligger det inte i mitt avgörande. Jag kan absolut ingenting göra. Det jag vill göra hade gett mig tid inom lås och bom så jag får vänta på att detta straffar pappan själv.

Skrämmande hur en person som man levt med i 10 år kan förvandlas så eller så var jag själv förblindad tidigare och inte uppfattade honom som den han verkligen är. Oavsett vilket så fattar jag inte varför man inte kan lägga sina egna känslor och mående åt sidan ett tag och se saker från sina barns perspektiv. Jag har mina privata känslor och tankar ang. T men dem kan jag aldrig nämna för barnen för de älskar sin pappa oavsett. Jag vill inte att pappan träffar dem alls men det är inte rätt om jag skulle låta dem känslorna styra för det handlar inte om vad jag vill och vad jag behöver. Mitt liv är lugnast när barnen inte alls hade någon kontakt med pappa och E så det vore ju önskvärt men så länge barnen vill så måste jag stötta dem i deras beslut. Som sagt Tyvärr men jag har ingen rätt att påverka . De upptäcker själv en dag och då är det försent för pappan att komma och tro att allt är som vanligt. Alla förtjänar inte att kalla sig mamma eller pappa.