Vår nye socionom var väldigt revlig. Första mötet hade jag själv med henne och hon tyckte det var olyckligt att allt dragit ut på tiden ( de hade mottagit anmälan 060914)och att förra socionomen kallat hela familjen till första mötet. Hon hade en del frågor, bla hur jag hade upplevt saker och ting, T och min relation , vad barnen berättat. Detta var 070115. Sen hade barnen både gemensamma  och enskilda samtal med socionomen. Någonstans här fick vi en ny socionom eftersom den andra skulle opereras men övergången var smidig. Nu gjorde de hembesök både hos oss och pappan. Efteråt fick vi läsa deras anteckningar och det framkom att barnen var glada och avslappade hos mig men att det förekommer mycket bråk mellan syskonen, vilket är sant. Hos pappa framkom det när deras lillebror satt i A ´s knä. han var bråkig och stökig och att föräldrarna inte hjälpte A i denna situation. Det tyckte de var märkligt.

J var väldigt stökig i skolan och fick vansinnesutbrott som inte var lätthanterliga men det skylde pappan på mig. Jag var inte tillräckligt hård och satte inga gränser. Barnen fick göra precis vad de vill hos mig, jag hade inga regler. Efter att varit skilda i 6 år så förstår jag inte hur pappan vet vad som gäller hos mig. J är överviktig vilket också var mitt fel, vi åt bara skitmat. Alltid kul när andra berättar för mig hur min / vår hemsituation ser ut. Jag har idag 2 vuxna döttrar på 21 och 24 och de sköter sig näst intill exemplariskt. Där är absolut ingenting att klaga på. Jag kan inget annat än att vara stolt över dem. Men ändå menar pappan att det är jag och min uppfostran som är skuld till allt...